Riksdagdebatt 22 dec: Carl Bildt, Jens Holm, Jonas Sjöstedt och Bodil Ceballos

Den 22 december debatterades Västsahara med anledning av en interpellation till utrikesminister Carl Bildt från Jens Holm, V, och där också Jonas Sjöstedt, V, och Bodil Ceballos, MP, deltog. Läs interpellationen och hela den intressanta debatten på Riksdagens hemsida. Se också kommentarer nedan från åhörarplats efter debatten, och lyssna till fredspristagaren Martti Ahtisaaris råd om hur man förhandlar om en stulen plånbok!..

Carl Bildts inledande svar följde samma linje som tidigare svar. ”Regeringen ser allvarligt på situationen för mänskliga rättigheter i Västsahara och tar regelbundet upp frågan i den bilaterala dialogen med Marocko. Vi följer noggrant utvecklingen på marken.”

Han refererade till Catherine Ashtons uttalande efter rivningen lägret av Gdeim Izik och en EU- deklaration som bland annat ”beklagade dödsfallen (…) och uppmanade parterna att göra allt för att undvika liknande incidenter i framtiden. Deklarationen uppmanade även Marocko att bättre skydda MR-försvarare, i synnerhet i Västsahara, och uttryckte EU:s fortsatta engagemang för en förbättring av situationen för de mänskliga rättigheterna i Västsahara.”

Han försäkrade att ”regeringen står fast vid principen om det sahariska folkets rätt till självbestämmande, vilket dock inte nödvändigtvis innebär självständighet” och att Sverige nu deltar i att observera rättegångarna mot Brahim Dahane m fl MR-förkämpar” i mån av tillgängliga resurser”.

I den efterföljande debatten noterade Holm, Sjöstedt och Ceballos de små framsteg som gjorts från EU, men efterlyste framför allt aktiva insatser för att bryta dödläget och sätta press på Marocko. Bodil Ceballos redovisade ett uttalande från Riksdagens tvärpolitiska Västsaharagrupp.

Några kommentarer från åhörarplats

av Sören Lindh, VästsaharaAktionen

Från åhörarplats märktes Carl Bildts ovilja att göra några utfästelser för Sveriges del tydligt. Han var nöjd också med små framsteg, som t ex att Human Rights Watch och Amnesty International trots allt fick göra snabbvisiter för intervjuer om vad som hände i och kring lägret Gdeim Izik. När Jonas Sjöstedt bad om klarspråk ifråga om västsahariernas rätt till
”självbestämmande, självstyre och fullt nationellt oberoende” valde Bildt att genomgående använda det minst krävande, självbestämmande, trots att FNs grundalternativ för avkolonisering är självständighet, om folket ifråga inte säger annat. Han duckade också bakom ett välkänt
kålsuparargument: men hur är MR-situationen i Tindouf, då? Men trots dessa mumlanden klarnade ändå bilden av Sveriges hållning en del.

Och visst ger de svenska principer som Bildt redovisar utrymme för mer aktiva insatser!

Bildt visar förvånansvärt stort tålamod med avtalsbrott. Sedan år 2000, då associationsavtalet mellan EU och Marocko trädde i kraft, ska EU i Associationsrådet ha påtalat MR-brotten som strider mot avtalets grundprinciper. Under de tio åren har inga påtagliga framsteg skett vad gäller Västsahara, snarare tvärt om, med Gdeim Izik som kulmen hittills. När säger Sverige, Danmark och Finland: Stopp, nu är det nog!?

För, som Carl Bildt säger, ”Demokrati och mänskliga rättigheter är en central fråga även inom ramen för EU:s associeringsavtal med Marocko.” Det uttalandet förpliktigar!

Vad står egentligen uttalandena om att ”regeringen och Sverige stöder fullt ut FN:s ansträngningar …” för? Hittills har de mest använts som skäl att inte störa eller ingripa, som den obotfärdiges förhinder. Men samtidigt säger Bildt: ”Den rätt självklara utgångspunkten för det svenska och europeiska agerandet [är] att ge så starkt stöd som möjligt till FN-processen, gärna att lägga tryck på parterna – det krävs alltid två –
för att åstadkomma en kompromiss.” Det är ett viktigt påpekande. Och det finns flera sätt att sätta press på förhandlingarnas mest motsträviga part, Marocko.

Medan FN-förhandlingarna går på tomgång fortsätter Marockos folkrättsvidriga plundring av naturresurser som fisk och fosfat. Nya brott förbereds. Oljeprospektering pågår och utvidgas. Storstilade prospekterings- och utvinningsplaner har redovisats för en rad mineraler, inklusive uran (som bl a finns bundet till vissa fosfattyper). Även jordbruket på ockuperad mark utvecklas och omfattar allt fler produkter som når EU-marknaden som ”made in Marocko”. Några finns redan nu i Sverige. Det borde vara både en utmaning och en möjlighet för Sverige att motverka plundringen, eftersom, enligt Carl Bildts slutord, ”Sveriges stöd gäller fortsatt folkrätten och Förenta nationernas ansträngningar …[min kursiv]”. Inte eller! Och undanröja misstanken att Sverige sätter ekonomisk vinning före folkrätten.

Regeringen kan i ett uttalande klargöra vilka dessa åtgärder till stöd för folkrätten kan vara och syftar till. Börja t ex med att via lämpliga kanaler tydligt och synligt avråda svenska företag och deras dotterbolag från att (1) handla med ”stulna” varor från Västsahara samt (2) akta sig att leverera till eller på annat sätt engagera sig i den investeringsboom som Marocko nu satsar på i det ockuperade Västsahara. Sverige kan också agera proaktivt, för att förmå andra länder att på liknande sätt
uttala sig och agera mot folkrättstridig handel. Även i diskussionerna om EUs ursprungsmärkning och dess praktiska tillämpning har Sverige möjlighet att påverka. Listan kan säkert göras längre.

Detta är alltså inte ekonomiska sanktioner, något som Bildt säger sig ogilla, utan är snarare ”folkrättslig brottsbekämpning”.

Regeringens egna uttalanden öppnar således för betydligt mer aktiva och konstruktiva insatser än vad Carl Bildt gav uttryck för i riksdagsdebatten!

Kommentarer från Sören Lindh, koordinator,
VästsaharaAktionen

Att förhandla och medla ... en jämförelse

Jämför gärna Bildts uttrycksätt om förhandlingarna med Marock med hur Nobelfredspristagaren Maarti Ahtisaari beskrev en liknande situation med Serbien och Kosovo i CNNs intervju vid prisceremonin:

Om en tjuv stjäl en plånbok ...! Ahtisaari om medlandets ädla konst .