Ockuperade Västsahara - en lönsamhetsanalys

Skapad: 2009-10-17, Senast uppdaterad: 2010-06-02

Västsahara - kan det verkligen löna sig?

Den frågan diskuteras i tidskriften TelQuel av marockanska ekonomer, inom de trånga ramarna för journalistisk frihet i Marocko. Myterna om kolonier och deras värde för kolonialmakten har varit många under seklerna. Det gäller också idag om Västsahara. Men en modern kritisk granskning visar att det beror på för vem värdet ska beräknas.

"Även om kolonierna inte var lönsamma för kolonialmakten som sådan gav de ofta lukrativa vinster för den regerande överklassen. (...) Flera av de koloniala bolagen gav fabulösa utdelningar". Så sammanfattade Lars Anell och Birgitta Nygren redan 1978 de lönsamhetsberäkningar de funnit i sin rapport "U-länderna och världsordningen" (s 19). Rapporten ingick i projektet "Sverige i en ny ekonomisk världsordning" som drevs av Sekretariatet för framstidstudier.

De marockanska granskarna kommer fram till samma slutsats - Västsahara är lönsamt, men inte för det marockanska samhället. På samhället lastas alla kostnader för den militära närvaron, lönetillägg för statstjänstemän i administrationen etc.

Att "den regerande överklassen" tjänar är inte riktigt lika tydligt - av förståeliga skäl. Andra källor får ge bitar i det pusslet.

Observera också att de citerade uppgifterna om militärutgifterna är något överspelade. För 2009 tar militären 16 % av nationalbudgeten.

Läs den utförliga och faktiskt spännande artikeln, med både intressanta fakta och akademiska utvikningar!

Översatt från tidskriften TelQuel Exclusif: Cher, très cher Sahara av VästsaharaAktionen

Dyrt, kära dyra Sahara!

Av Fahd Iraqi

– 1200 miljarder dirham i utgifter sedan konfliktens inledning, 3 % av BNP förloras varje år… Stora summor och små detaljer om ekonomiska kostnader som är "heliga".
(Siifferuppgifterna som hämtats från marockanska och internationella experters beräkningar har räknats om så att 1 USD=10 dirham.)

Sedan november 1975 då Marocko inledde ”Den gröna marschen” har Sahara varit ett tabubelagt ämne. Framtill början av 1980-talet var det farligt att uttala eller skriva ordet Polisario utan att tillfoga ord som legoknektar eller fiender till det marockanska territoriets integritet. Sakers tillstånd har lyckligtvis utvecklats sedan dess, men Sahara är fortfarande ett hemlighetsfullt tabu, svårt att komma åt. Målet med detta dokument är inte att bryta den politiska konsensus runt hur marockanskt Sahara är, utan endast att förklara kostnaderna i dirham som Sahara kostar Marocko (prioriteringen av krigsinsatserna går ut över utvecklingsarbetet). För att bättre mäta ansträngningarna för att återvinna vårt mycket kära Sahara. Och bevara det.

November 1975. En kvinna ger de sista råden till sin make, som kommer från inskrivningen för listan av deltagare i den gröna marschen. ”Fram för allt ska du vara försiktig! Jag vill att vårt hem i syd ska vara ett hörnhus och att huset ska vara väl solbelyst.” Anekdoten är ganska avslöjande vad gäller motiven som drev en del av de av omkring 350 000 marockaner att besvara uppmaningen som Hassan II utfärdat. Motiv som självklart inte begränsas till endast en utvalda patrioter, ”deltagarna var utan tvekan volontärer. Men många var främst intresserade av de materiella fördelar de kunde få genom återerövrandet av Sahara. Bland annat så grät folk då de inte accepterades på listan för deltagare i marschen och anklagade myndigheterna för att sko sig på handel med platser på listan”, berättar Fouad Abdelmoumni för oss, samhällsaktivist och gymnasist vid tiden för den gröna marschen. Beväpnade med ett exemplar av koranen, draperade i nationella dräkter och en serie foton av kungen skulle de vandrande icke desto mindre återkomma resultatlösa. Det förklarar att vandringen i de sahariska territorierna inte sträckte sig mer än några kilometer. Och återerövringen av Sahara, genidraget av Hassan, hade framför allt ett politiskt mål: att en gång för alla oskadliggöra vänsteroppositionen och dra fördel av Spaniens tvekan (under Franco). Drömmarna om rikedom var helt enkelt skjutna på framtiden.

Det ekonomiska tabut, politiska kriser

Idag måste makten konstatera att det sahariska eldoradot, så som det drömdes om under 1970-talet, inte är mer än en hägring. Det har t.o.m. blivit en börda för den marockanska staten och för skattebetalarna, något man praktiskt taget fått att skriva under en check in blanco för. Att säkra Sahara, administrativt förvalta området, utrusta och ställa det i ordning för att etablera suveränitet utgör, sedan 1975, tunga utgifter för statsbudgeten. Som det komplexa tabuämne Sahara utgör är kostnaderna för Sahara inte något som de marockanska ekonomerna gärna engagerar sig i. Inom den marockanska administrationen finns inget officiellt dokument som förklarar kostnaden för Sahara, eller avsaknaden av förvärvad vinst för staten. Dörrarna stängs och telefonerna läggs på när frågan nämns, troligen för att svårigheten är dubbel: både ekonomisk och politisk.

Fouad Abdelmoumni är den enda marockanska ekonomen som har följt upp frågan, i samband med ett rundabordssamtal för några månader sedan i Spanien. Hans studie (de mänskliga, sociala, ekonomiska, politiska och säkerhetsmässiga kostnaderna) baserar sig på den långa lista som sammanställts 2007 av tankesmedjan International Crisis Group. ”Studien är långt ifrån uttömmande. Den öppnar debatten och inbjuder till andra initiativ inom samma genre” säger A inledningsvis(?) (underrättar med ens) Abdelmoumni. De första slutsatserna rapporterar om övergripande siffror vilka ger följande nyckeldata: Marocko har sedan 1975 betalat ut inte mindre än 1200 miljarder dirham i militära och civila utgifter i det sahariska territoriet. ”Kostnaden för konflikten, helt enkelt att Marocko inte utvecklats” hävdar Abdelmoumni. ”Kungariket kunde på ett produktivt sätt årligen frigöra mer än 3 % av sin BNI om man tog bort denna tegelsten som belastar dess ekonomi”.

De vansinniga militära utgifterna

Att underhålla en armé är det första man måste bekosta och de utgifterna som är direkt kopplade till räkningen för Sahara. Den stora tystnaden har visat sig särskilt under de tre decennier som präglats av väpnad konflikt i ett dussintal år. Med de första krigstrummorna började den marockanska armén (FAR) värva rekryter i stor skala och utrusta dem efter att Hassan II hade minskat på kapaciteten hos sina trupper efter kuppförsöker 1971 och 1972. Utan Sahara hade kungariket säkert inte beslutat sig för den isländska modellen (som inte har några utgifter för sin armé) men de militära utgifterna hade inte varit lika stora som de nu är. Enligt siffror från Forecast International, en amerikansk militärstrategisk tankesmedja, ” uppgår den totala marockanska armén till 250 000 man varav nära 150 000 är stationerade i Sahara”. I en rapport från CIA, The World Fact Book, lär man sig att de militära behoven i Marocko svarar för 5% av landets BNI, vilket framställer Marocko som ett av världens 20 länder som är mest beroende av sina arméer. ”Om man tar hänsyn till tillväxten av BNI så är kostnaderna för Marocko årligen 36 miljarder dirham. Det vill säga 100 miljoner dirham/dag” fastslår Fouad Abdelmoumni. Räkningen för konflikten sedan dess början har ständigt stigit: 95 miljarder dirham, som ska finansiera en hundradel av landets Initiative National pour le Développement Humain (nationella initiativ för mänsklig utveckling).

Likväl upphör inte de militära utgifterna att öka. Kursen mot fortsatt upprustning påbjuden av grannen Algeriet (kaxig av det ökade priset på olja) tvingar våra generaler att göra nya inköp. Stora vapenbeställningar har gjorts de två sista åren: en utökning av flygvapnet genom ett kontrakt om nya F16-plan för 24 miljarder dirham, inköpet av en fransk fregatt för 5 miljarder dirham, ytterligare 3 holländska korvetter och byggandet av en ny flottbas för 1,4 miljarder dirham, etc. Budgeten 2009 förutspår bland annat 30 miljarder dirham till budgeten för administration av det nationella försvaret inklusive speciella medel från statskassan för reparation av arméns material.

Den kolossala försvarsbudgeten (ca 5 % av BNI) passerar varje år genom parlamentet likt ett brev på posten. Den blir aldrig föremål för diskussion i kommissioner eller i parlamentskamrarna om det inte är för att upprepa osviklig hängivelse hos de valda gentemot de givna instruktionerna från arméns befälhavare. Fouad Abdelmoumni beräknar att ”utan Sahara, hade Marocko legat i snittet för världens länder (enl. CIA) och utgifterna för armén skulle ha legat på 1,9% av landets BNI”. Sammantaget skulle kungadömet spara 20 miljarder dirham per år, något som med lätthet skulle kunna täcka de årliga räntorna och årliga betalningarna för landets statsskuld.

Subventionerna, ”cartiya” och andra förmåner

Utöver den militära närvaron utförs i Sahara också en stor mängd tjänster vad gäller säkerhet och administration av olika slag. Kostnaderna utöver den statliga personalen som placerats i den sydliga zonen är höga och överdrivet generösa. ”Tjänstemännen gynnas av ett tillägg på 25-75% på sin lön utöver att de har tillgång till matvaror till subventionerat pris”, står att läsa i ICG:s rapport. Merparten av statstjänstemännen kommer inte nödvändigtvis från den sahariska provinsen, givet att omplaceringen av befolkningen har varit intensiv de sista tre decennierna.

”Omkring två tredjedelar av de 500 000 invånarna i de sydliga provinserna kommer från inlandet”, enligt Mostafa Naimi, antropolog och medlem i det Kungliga konsultativa rådet för sahariska frågor (Corcas). Som forskaren förklarar för oss, ”en särskild ambition att investera har alltid gällt i de sydliga provinserna”. Likväl, den sociala balansen förblir mycket vansklig. ”I en region som Laâyoune där andelen arbetslösa är högst i kungariket (29 % jämfört med 9 % i snitt i övriga landet), är Byrån för främjande av nationen den största arbetsgivaren med 7000 arbetestillfällen”, förklarar Mohamed Laghdef för oss, direktör på den regionala TV-kanalen Laâyoune TV. I syd för staten en understödspolitik som täcker det viktigaste i budgeten säger (representanten för) Byrån för nationens upphöjelse. Maskerad i den speciella sammanställningen av statskassan och benämnd ”finansiering av utgifter för utrustning och kampen mot arbetslöshet”, närmar sig utgifterna en miljard dirham, vilket en tredjedel är öronmärkt för ”programmet för utveckling av de sahariska provinserna”.

”Detta program visar sedan 1976 på mobiliseringen av disponibel arbetskraft i dessa provinser. Antalet arbetsdagar som utförts under perioden 2005-2007 uppgår till nära 11,89 millioner”, visar en rapport från Finansministeriet. En annan besynnerlig sak medges i sydprovinserna: utdelningen av ett kort, kallat ”cartiya”. Ett kort som ger sin västsahariska bärare rätt till en månatlig ersättning som inte är långt ifrån att mäta sig med Smig (1200-1500 dirham) utöver kostnadsfrihet på offentliga transporter. Systemet motsvarar i praktiken det dolda arbetslöshetsunderstödet… som inte baseras på någon vetenskaplig fördelningsgrund. ”Varje guvernör kommer med sin rätta metod. Men oftast baserar man sig på familjekriterier med en sorts kvotering och rotation mellan de olika släkterna”, förklarar en anonmym källa i byn Dakhla för oss.

Systemet kan mycket väl spåra ur och ge plats åt överdrifter. Exempel på vad som kan hända med vissa släktöverhuvuden som för ett gott liv på statens bekostnad ges. ”Det finns helt klart kända namn i Sahara som åtnjuter en livränta”, erkänner denna Corcas-medlem. Bland de privilegierade figurerar vissa Polisario-anslutna. ”Situationen kan bli ohanterlig. De anslutna med litet inflytande vägrar ”att lämna inrättningen” där de blivit omhändertagna, om de inte får högt uppsatta poster inom staten”, fortsätter vår källa.

 

Skatteparadiset och den sociala kostnaden 

Låt oss nu se på  de extra subventionerna på vissa matvaror. Socker, farin, olja och råolja kostar mycket mindre än i det övriga kungariket (se tabell). Och återigen: systemet är ”orent”. ”Hälften av de subventionerade produkterna, om än i överensstämmelse med den överenskomna handeln, försnillas, förklarar vår sagesman. Det som gäller för livsmedelsindustrin gäller också för råoja: man beräknar att 500-600 miljoner dirham varje år konsumeras i provinserna i syd. ”Det är fullständigt oproportioneligt i förhållande till den bilpark som finns i regionen”, kommenterar journalisten i Laâyoune.

Skatteförvaltningen uppvisar även ett konsekvent ointresse för statsbudgetens inkomster. På nätsajten ”Internet du Centre régional d’investissement de Laâyoune”, visar man stolt på skatteargumentet: ”Regionen gynnas av en total skattebefrielse: inget moms, ingen företagsskatt, ingen inkomstskatt”. I korthet: ett skatteparadis som attraherar investerare, både verkliga och falska.

”Handelsdomstolen i Laâyoune känner till en av de viktigaste aktiviteterna i Marocko; företagen kommer dit för att registrera sitt lokalkontor medan huvuddelen av deras aktiviteter äger rum i norra Marocko”, anförtror oss en källa vid handelskammaren i staden. Vad blir kostnaden för denna skatteflykt? Inget svar. T.o.m. finansministern som för varje skatteslag sammanställer en rapport över olika skatteavvikelser i kungariket låter under tystnad detta typiska för sydprovinserna passera. Den totala mängden av dessa sinekurer som ges till Sahara skulle räcka, enligt Fouad Abdelmoumnis beräkningar, till ”minst 1000 dirham per månad för minst 300 000 gynnade personer”. Följaktligen 0,5 % av Marockos BNI. Det representerar 3,25 miljarder dirham, av vilket man skulle kunna dubblera personalstyrkan eller lönerna till tjänstemännen inom Justitie-, Jordbruks-, Energi- och Handelsdepartementet sammantaget. Av detta, till sist, finansiera stora sociala kostnader…

Diplomatins kostnad, investeringar för hövlighetens skull

En annan viktig sida relaterad till utgifterna för Sahara handlar om de diplomatiska ansträngningarna som görs av kungadömet. Utrikesdepartementets budget är inte så hög (1,5 miljarder dirham) men den ”nationella saken” står för lejonparten. Ett vittnesmål om de höga representationskostnaderna för kungariket: ”Under 2007 disponerade Marocko mer än 80 ambassader runt om i världen, medan de officiella studierna innan Saharakonfliktens inledning pekade på att ett 20-tal ambassader borde räcka”, förklarar Fouad Abdelmoumni. Forskaren illustrerar sitt yttrande: ”I Peru där antalet affärer med Marocko är löjligt få, kan man räkna till 5 marockanska medborgare. Detta har emellertid inte hindrat att en fin och kostsam ambassad i Lima med diplomater och residens etablerats…”. Varför? Därför att Peru, som övriga sydamerikanska länder, ofta spelar vågmästarroll som de som erkänner att Sahara är marockanskt… Det diplomatiska lobbyarbetets effekter för kungadömet hemlighålls och dess reella kostnader döljs noggrant. Utöver några läckor som uppstår här eller där. Den brittiska tidningen The Guardian avslöjade 2007 att Marocko, via Moroccan American Policy Center (en icke inkomstbringande pro-marockansk organisation i USA) har gett de amerikanska lobbyistföretagen i uppdrag att stödja deras plan för autonomi för de sahariska provinserna. Kostnaden för operationen: nära 300 miljoner dirham.

I utrikesdepartementets korridorer berättar man under täckmantel om fall där den marockanska staten har låtit skulder avskrivas efter det att stater som stått i skuld dragit tillbaka sitt erkännande av den sahariska republiken. Utan att glömma utgifterna relaterade till Corcas, i vilka budgeten är integrerad i det kungliga hovet och som alltså är hemligstämplade. Räkningen måste bedömas vara rimlig, då man vet att en enkel (och ofta olönsam) förhandlingsrunda i Manhasset kostar 6 miljoner dirham, med utgifter för hotell och förflyttning för ett sextiotal personer under minst en 10-dagarsperiod.

Men lobbyarbetet kan ibland också ta formen av partnerskap: att öppna universitet och sjukhus i utlandet, drivna av religiösa brödraskap. Utan att förglömma när offentliga företag (så som RAM och Comanav innan dess privatisering) medverkar i upprätthållandet av icke lönsamma ekonomiska aktiviteter i länder som är vänligt sinnade till den marockanska saken.

Ibland är den sahariska taggen direkt omnämnt av sångare som inte nödvändigtvis följer den ekonomiska logiken. I Fouad Abdelmoumnis ögon är projektet att bygga en TGV mellan Marrakech och Tanger, som nyligen gått till ett franskt konglomerat, något som faller inom denna kategori. ”Prioriteten och effektiviteten med en sådan investering kan inte försvaras på ett pragmatiskt plan. Man kan fråga sig till vilken grad önskan om att fortsätta att åtnjuta den franska diplomatins stöd i Sahara-frågan har påverkat beslutet”, förklarar ekonomen. En legitim fråga med tanke på att projektet, värderat till 20 miljarder dirham, utan parlamentarisk debatt eller offerter, har undertecknats med Frankrike just efter motgången i förhandlingarna angående köpet av Rafale-jaktplan. Man bör konsultera sina partners…

I ljuset av alla dessa utgifter, beräknar Fouad Abdelmoumni att kostnaderna för dessa diplomatiska utgifter direkt relaterade till Sahara-affären som kan betecknas som ”hövlighetsinvesteringar”, åtminstone uppgår till 0,75 % av BNI årligen. Det vill säga 4,4 miljarder dirham, som representerar fyra gånger investeringsutgifterna för hälsoministeriet. Och det finns fler exempel.

Symptomen på det dåliga styret

På plats är den oproportionerliga fördelningen av resurser enligt ekonomisk och social logik synliga för det blotta ögat. De sydliga provinserna är bättre utrustade än de övriga regionerna i kungariket. ”Sedan mer än 30 år har den marockanska staten samtyckt till 24 miljarder dirham som investeringar i grundläggande infrastrukturer” förklarar vår källa. Två flygplatser, tre flygfält, fyra hamnar, 10 000 km vägar, och en andel uppkopplade på elnät och till rinnande vatten som överstiger 80 %... Siffror värdiga de finaste länderna i världen, med undantag av att det är svårt att tro att dessa investeringar fått samtycke utan konflikten relaterad till Sahara. Framför allt därför att nivån på infrastrukturer ibland överstiger de reella behoven i regionen. I Tarfaya har en ny central för avsaltning av havsvatten installerats med perspektivet att kunna nära 40 000 hem. ”Samtidigt som byn inte har fler än 2000 hushåll”, förklarar en lokal källa.

Ett annat exempel på överdrivna byggen i Sahara ges i ”Programme prioritaire 2004-2008” vars totalkostnad för investeringar är 4,35 miljarder dirham, d.v.s. 0,75 % av BNI. ”man kan i jämförelse med andra jämförbara regioner med liknande socioekonomiska villkor, med rätta anta att en ordentlig del slösats bort”, fortsätter Abdelmoumni. Minimiberäkning: ytterligare 0,5 % av BNI som försvinner varje år. Ekonomen tillskriver Sahara ytterligare 0,5 % av BNI som han förklarar med bristen på good governance. Ett minimum då man vet att den ”nationella saken” har reducerat den politiska klassen till tystnad och tjänar till att bromsa en oåterkallelig demokratisk process. ”Straffriheten och slutenheten i beslutsmekanismerna gynnar försnillning på alla områden, en organiserad plundring av resurser. Allt detta tynger utvecklingen av landet”.

Sahara-konflikten kostar Marocko mer än 6 % av BNI. Även om ekonomen uppskattar att hälften av de antagna summorna ”går till projekt som är ineffektiva eller var bortslösade av andra orsaker”, så kvarstår likväl 3 % av tilläggs-BNI varje år vilket skulle betydda att marockanernas vardagsliv radikalt skulle kunna vara annorlunda. Inkomsten per invånare hade varit multiplicerad med mer än tre under konfliktens gång. Marocko hade återfunnits, genom sina inkomster, på samma nivå som länder som Mexico och Chile. Klassificeringen av kungariket på Human Development Index hade varit mycket bättre än den olyckliga 123:e platsen man nu har. 3 % av BNI, det är också det årliga budgetunderskottet, med andra ord de av staten lånade pengarna för att möta de två målen…

Till sist, att bibehålla status quo i Sahara-konflikten går att göra, men är inte alls lönsamt. ”Även om ingen mirakellösning kan återlämna de förlorade åren och resurserna så är det dags att stoppa blödningen” försäkrar Fouad Abdelmoumni. From önskan? Idén om den ekonomiska kostnaden förblir omstridd i Rabat där man har en tendens att se på utgifterna relaterade till Sahara som produktiva investeringar och i samtliga fall nödvändiga, förutsatt att man inte ger upp en centimeter av vårt oss så kära territorium.

Källa: TelQuel - Cher, tres cher Sahara